Mina älskade barn, kanske inte den bästa bilden, men jag älskar er ändå. Vad hade mitt liv varit utan er - ingenting.
I bland får jag påminna mig själv om hur bra jag har det, två friska barn och en man som älskar mig och jag honom förstås. Ofta tar jag bara saker förgivet så ibland är det nog bra att tänka efter lite.

Alma tycker att jag inte riktigt har tid med henne och det stämmer men tar jag mig tid, nej faktiskt inte. För när jag egentligen kan vara med henne göra jag annat som städning, tvätt, matlagning och andra nödvändiga saker. Men är vissa saker så nödvändiga, de senaste dagarna har jag insett att tiden går så fort och barnen är snart stora så jag ska verkligen försöka göra saker med dom istället för tråkig städning, skiten finns ju kvar med det gör ju inte barnen, dom blir snart tonåringar och då vill dom inte vara med sina föräldrar.

Jag insåg i dag vad lite som behövs för att Alma ska bli glad. Gymnastiken på hennes dagis har varit nämligen varit inställd i några veckor så jag frågade henne i eftermiddags om hon ville gympa med mig i salen. Hon blev jätteglad, vi satte på hög musik och hon försökte verkligen göra rörelserna som jag gjorde, vi hade jätteroligt.
Efter det har hon varit jättelugn och lekt med sina dockor, inget tjafs alls som det brukar när jag inte har tid med henne.

Alma vill så gärna åka till Mc Donalds, vi fick hem en Happy Meal låda med posten och hon går runt med denna låda varje dag och frågar om vi ska åka dit. Jag ska försöka åka själv med henne till Kalmar någon dag så vi kan få ett par timmar själva tillsammans och shoppa och äta på Mc Donalds.

Alma och pappa, tro jag det